Kodnamn frisör – Min fars berättelse av Semmy Stahlhammer

Semmy Stahlhammers far Mischa överlevde andra världskriget och kom som flykting till Sverige 1948. Som liten undrade Semmy varför hans pappa var så orolig och rastlös. ”På dagarna arbetade han ständigt och på nätterna hade han mardrömmar. När han sov kunde jag aldrig närma mig honom utan att han vaknade.” Så småningom förstod Semmy att pappans upplevelser under andra världskriget var förklaringen.

Mischa Stahlhammers berättelse om upplevelserna före och under andra världskriget liknar inte det andra överlevande berättat. Vi får inblickar i hur antisemitismen och nazismen stegvis förändrar småstadslivet i Krasnik nära Lublin i Polen. Som många andra tvingas Mischa till ett arbetsläger. Men han finner sig inte i sitt öde utan flyr. Han blir först partisan och senare medaljbelönad volontär i Röda armén innan han till slut etablerar sig i Eskilstuna och får sonen Semmy 1954. Semmys bok, som bygger på intervjuer med pappan, har fått ett mycket positivt mottagande.

Vi hoppas du inspireras till läsning av hela boken. I anslutning till föreställningar av Bach in the Street säljs boken mycket förmånligt till skolor.
Enstaka ex inklusive porto 100 kr.
Klassuppsättning – minst 20 böcker säljs för 900 kr dvs 45 kr per bok inklusive moms och porto.
Beställ böckerna från s.stahlhammer@gmail.com

Nedan följer utdrag ut Kodnamn frisör sammanställda av Lars Farago som inom parentes lagt med en del ordförklaringar.

På en annan sida ger vi inom kort en kortfattad historieskrivning av 2:a världskriget med extra fokus på Polen.

Barndomen i Krasnik

Tre bröder Stahlhammer: Mischa, Shulke och Hersh.

Pappa hade tre bröder, Jonah, Beirl och Gershon. Alla tre arbetade tidvis som musiker i Lublin och Lwow. Jonah var äldst. Han var musiker på heltid och spelade flera instrument. Förutom att han spelade i familjens orkester, så undervisade han i Krasnik, Lwow och Lublin och musicerade vid olika evenemang. Beirl (som betyder liten björn) spelade cello och basbanjo i familjens orkester. Han var en skicklig skräddare, en av hans specialiteter var att sy vinterplagg av läder, och han var lika mild och vänlig som pappa. Gershon, pappas yngste bror, var en lovande violinist och studerade på musikkonservatoriet i Lublin. Med sina vackra bruna ögon och sin starka personlighet var han familjens stjärna och maskot. Stunderna han spelade med pappas orkester hör till mina finaste minnen från Krasnik och vår svunna värld. Människor i alla åldrar samlades utanför på gatan och njöt.

Stahlhammer Klezmer Orkester 1930

Pappa var en begåvad musiker och ledare för en liten orkester. Instrumenten varierade, där spelades mandolin, violin, cello, bas, banjo, gitarr och olika blåsinstrument. De fasta medlemmarna var judar men katoliker spelade också med ibland. Förutom sitt huvudinstrument kornett spelade pappa gitarr, mandolin, munspel och fiol. Han hade ett skarpt musikminne och kunde skriva ner melodier, harmonisera dem och arrangera dem flerstämmigt efter att ha hört dem bara någon gång på en fest eller på radio. Orkestern spelade på bröllop och andra fester, både hos judar och katoliker. Tillsammans med Bronia ledde pappa också dansen. Båda älskade att dansa och de dansade med temperament och finess. Bronia var vacker och graciös, hon hade långt vågigt hår, mörka ögon och regelbundna drag. De var ett stiligt par och allas blickar följde de dansande syskonen som blev kvällens Fred Astaire och Ginger Rogers. Dessa dansuppvisningar blev ofta festernas höjdpunkter och ett samtalsämne i staden.

Faran för pogromer

Redan som barn lärde vi judar oss att undvika konfrontationer och att aldrig, för att inte äventyra hela den judiska gruppens säkerhet, ge efter för någon impuls till försvar eller vedergällning när vi blev angripna. Ännu mindre skulle vi kräva upprättelse. Faran för pogromer (ordet är ryskt – upplopp / blodig förföljelse av en folkgrupp, ofta judar) var inpräntad i oss vilket medförde att vi alltid var på vår vakt.

De flesta katoliker såg inte judar som fullgoda polska medborgare, de ville bli av med oss. Att vi intellektuellt, konstnärligt och ekonomiskt bidrog till Polens välbefinnande påverkade dem inte. Man kan undra vad som kvalificerar individer eller grupper till att bli accepterade som fullgoda medborgare i ett land. Vad ska de bidra med, hur ska de agera socialt, hur ska de smälta in – eller profilera sig? Om en grupp blivit accepterad, hur tillförlitlig och beständig är denna acceptans, och vad sätter den i gungning eller ur spel?

Religion

Från jag var tre år hade jag gått i cheder (judisk skola i hebreiska och bibelkunskap) där det, även om klassen var stor, var kvalitet på undervisningen, som byggde på en lång tradition. De som hade det bättre ställt fick betala, för barnen från de fattigaste familjerna kostade det ingenting.

Vi lärde oss att analysera och kommentera texter, ett avstamp på vägen till självständigt tänkande och filosoferande.

Religionen var den främsta anledningen till klyftan mellan oss och katolikerna. För dem var ordet jude och namnet Judas skymford. De såg Jesus och hans apostlar som blonda kristna med uppnäsa. Den ende som hade mörkt hår och lång, krokig näsa var Judas. För judar var det oklokt att nämna eller ens andas tanken att Jesus och hans lärjungar var judar, det skulle uppfattas som hädelse.

Katolska föräldrar läste antijudiska sagor för sina barn, som fick höra att ”de ondskefulla judarna dödade vår Jesus Kristus”. Fraser som de sedan skrek åt oss. I kyrkorna underblåstes hatet. I samband med katolska religiösa processioner och gudstjänster var det rent av farligt för oss judar att visa oss på gatorna, också i våra egna kvarter.

I skolan

Vi judiska elever fördelades mellan stadens tre skolor. Jag hamnade i den modernaste som hade en stor fotbollsplan på skolgården, vilket var en fördel, eftersom judar inte fick vistas på allmänna idrottsplatser. I min klass på fyrtio elever gick fem judiska pojkar och sex judiska flickor.

I skolan var vi judar kuvade hackkycklingar. Jag fick inte bara uthärda psykiska kval utan också känna på fysisk misshandel. Jämfört med vad vi utsattes för på skolgården behandlade lärarna oss milt, de nöjde sig oftast med att slå oss över fingrarna med linjalerna. Kamraterna slog oss med större tillhyggen och med knytnävarna. En god vän och jag kom överens om att försvara oss och slå tillbaka nästa gång vi blev attackerade. Vi planerade noga och lovade att stå vid varandras sida och kämpa. När attacken väl kom blev min vän rädd och sprang sin väg. Jag stod ensam kvar och försvarade mig och hann bli ordentligt slagen innan jag lyckades fly. En nyttig läxa inför vad som skulle komma lärde jag mig – att främst lita på mig själv.

Om Hitler och Polen

Många trodde inte att han menade allt han sade, utan antog att det rörde sig om politisk retorik. Andra förlöjligade honom och såg honom som en pajas som snart skulle avslöjas.

Men 1930-talets i nazityskland politiskt organiserade judeförföljelser nådde snabbt Polen. Judehatet hade hittills i huvudsak varit baserat på kyrkans och prästernas fördomsfulla tolkningar av bibeln, nu underblåstes det av en av nazisterna påverkad polsk regering. I ena ögonblicket anklagades judar för att vara giriga kapitalister, i nästa för att ha skapat kommunismen. Och alla anklagades de för att ha världsherraväldet som mål.

Arbetsläger – Deportation – Koncentrationsläger

(Det fanns arbetsläger där judar och andra fick slavarbeta för tyskarna. När judar tvingades till läger längre bort kallades det deportation. Det värsta sortens läger var koncentrationslägren. Här valdes en del fångar ut för att omedelbart dödas – de flesta barn och gamla – medan övriga fick arbeta under slavlika förhållanden.)

I början av 1943 fick jag fläcktyfus. Chefsingenjören placerade mig i sjukstugan där jag skulle få vila tills jag blev frisk. Medan jag låg där gav Feix (lägrets mycket grymma och oberäkneliga kommendant) helt oväntat order om att sjukstugan skulle tömmas på patienter. Vi fördes ut och de friska fångarna, bland dem min vän Joziek Pinchus, tvingades gräva en grop som skulle bli vår gemensamma grav. När gropen var tillräckligt stor beordrades vi att klä av oss nakna och ställa oss på knä vid gropens kant. När detta var fullbordat tog Feix fram sitt vapen och började skjuta. En efter en föll mina dödsdömda landsmän ner i graven. Allt yrare blundade jag, väntade på att det hela skulle vara över och förlorade kontakten med den absurda verkligheten.

Jag vaknade på en brits i sjukstugan. Hade jag varit alldeles ensam därinne skulle jag ha trott att det hela var en kuslig dröm. Någon, av allt att döma chefsingenjören, måste ha ordnat så att jag fick något att äta. Så småningom bar några människor över mig till verkstaden – jag var fortfarande så dålig att jag inte kunde gå själv. Jag kunde inte ens resa mig, bara sitta, och var hela tiden rädd för att bli dödad, eftersom jag inte längre var till någon nytta. Under den första och svåraste tiden gav chefsingenjören mig lättare arbetsuppgifter.

År 1968 träffade jag Joziek Pinchus i Israel och anförtrodde honom att jag aldrig fått någon klarhet i varför jag inte blev skjuten. Joziek blev förvånad och berättade att chefsingenjören hade kommit springande i sista sekunden och ropat: – Den juden behöver jag! Äntligen hade jag fått förklaringen till min mirakulösa räddning. Tyvärr minns jag inte ingenjörens namn, jag kallade honom alltid Herr Ingenjör.

Bödlarna kände vi alla till, vi bävade inför dem och diskuterade dem sinsemellan. Ingenjörerna däremot hade mest kontakt med mig och därför kom deras namn sällan på tal. Chefsingenjören var mycket kunnig och intresserad av att jag skulle lära mig så mycket som möjligt. Ju mer han lärde mig och ju fler arbeten jag kunde utföra, desto mer ostört kunde han sitta och läsa sina böcker. Därför gav han mig fler och fler arbetsuppgifter. Under de två ingenjörernas överinseende arbetade jag med det elektriska systemet på bensinstationen, installerade elektricitet och telefonsystem i barackerna, härdade stål, arbetade vid en svarv och utförde snickeriarbeten. Ibland bistod jag en judisk tandtekniker som arbetade i lägret med att tillverka tandbryggor. Och jag var som sagt frisör. Inom mig visste jag, att ju fler färdigheter jag behärskade och kunde stå till tjänst med, desto större var mina chanser att överleva.

Flykt

Det hade hela tiden funnits möjligheter att fly från lägret i Skret. Utan svårigheter kunde vi också ha flytt från Krasnik. Men vi var ställda inför ett olösligt problem, stannade vi skulle vi med största sannolikhet förr eller senare bli dödade, gav vi oss iväg hade vi ingenstans att ta vägen. De som rymt hade blivit angivna och avrättats. Allt mördande vi bevittnade och misstankarna om vad det som tyskarna kallade den slutgiltiga lösningen innebar, gjorde att vi levde i ständig skräck. Men det kunde vara ännu farligare utanför.

Om och om igen blev vi påminda om att ett tyskt slavarbetsläger ironiskt nog verkade vara den tryggaste platsen för judar i Polen.

Fyra vakter på etthundrasextio fångar dagtid, en vakt nattetid och ett löjligt litet taggtrådsstängsel. Varför flydde inte fler? Det var inte vakterna och taggtråden som hindrade oss från att fly, utan den polska befolkningen utanför lägret. Småstadsbor, bybor och bönder höll omsorgsfullt utkik efter flyende judar och var alltid redo att ange oss.

Av oss arton som flydde nådde fem skogen. De övriga utom två blev kvar på slätten.

Partisan

En dag skickade Wicek ut sex partisaner, med Jankiel Sukman som ende juden, för att hämta mat från ett av våra gömställen. När de kom tillbaka med maten var de bara fem, Jankiel var inte längre med dem. De påstod att de hade råkat ut för ett tyskt bakhåll och att

Mischa i vit skjorta med Schmeisser kulsprutepistol och partisankollegor.

Jankiel hade blivit dödad. Det lät inte trovärdigt, tyskarna rörde sig inte i dessa djupa skogar, där de inte kunde ta sig fram med militärfordon. Jag förstod att det måste ha varit några av de polska kollegorna som kallblodigt mördat Jankiel, men jag kunde inget bevisa och vågade därför inte röja min misstanke.

Även om jag tränade så att jag kunde aptera minan med stängda ögon vågar jag säga att arbetet med dessa minor kunde ge också den lugnaste människa svaga nerver och mardrömmar. Att jag under uppdragen var så koncentrerad att rädslan hölls i schack, en order var en order, var en manifestation av en instinktiv självbevarelsedrift. Inombords var jag livrädd och efteråt kunde jag börja skaka.

Mischa rakar en kollega-i partisanskogen.

Men jag var tvungen att prestera sådant som de andra inte ville, vågade eller klarade.

Tjugo år gammal levde jag på villkor som tvingade mig att samtidigt göra mig oumbärlig och osynlig, två sätt att vara som står i stark kontrast till varandra.

Jag förlorade förmågan att koppla av och kan inte säga att jag någonsin återfått den.

Att inte utföra ett uppdrag kunde vara farligare än att utföra det. Min strategi byggde på att vara hjälpsam och modig och att bidra med förstklassiga insatser. Tills vidare fick jag leva eftersom också de som gärna skulle se mig död tyckte det var praktiskt och bekvämt att ha någon som utförde uppdrag de själva till varje pris ville undvika.

Fred

Mischa med medaljerna han fick som volontär i Röda armén.

Vår del av Polen befriades i juli 1944 av Röda armén. Mitt i all glädjeyra kände jag mig som den ende överlevande juden på jorden. De polska katolikernas hat mot oss judar påminde mig ständigt om att faran inte var över. Medan kriget ännu pågick och varje dag var en kamp för överlevnad, var jag en jagad varelse som sällan hade tid att tänka. Nu när kriget var slut kunde jag se klart på min situation. Jag noterade att jag var den ende juden i den nyetablerade officersskolan. I och med att jag under hela min partisantid hållit mig osynlig, närmast stum, kunde jag i minnet desto tydligare höra alla hatfyllda vitsar om judar, historierna om hur vi blivit angivna, rånade och mördade.

Sonja och Mischa gifte sig i Eskilstuna 8 juni 1952.

Polen var det enda landet i Europa där man redan första året efter andra världskriget iscensatte pogromer. Över sex miljoner av Europas judar mördades. Av dessa hade vid krigsutbrottet 1939 över tre miljoner bott i Polen. Mellan 1945 och 1949 mördades ytterligare över tretusen judar i Polen. I min barndoms stad var inget som förut. Av de cirka femtusen judar som bodde där före kriget fanns knappt sextio kvar, bara vuxna, inga barn. Alla frågade efter sina anhöriga. Ingen hade några svar.

Mischa Sonja och Semmy på Lambretta
Semmy 9 år – underbarn som uppträdde i Hylands Hörna

kulturproduktion