Om Polen och 2:a världskriget

Polen under och efter 2:a världskriget
Om Förintelsen och antisemitism


Kung Sigismund Vasa

Polen är en av Sveriges viktigaste grannländer. Sverige och Polen slogs en lång tid om herraväldet över Östersjön och hade en kort tid i slutet av 1500-talet en gemensam kung, Sigismund Vasa, son till Johan III och Katarina Jagellonica. Tidvis var landet ett av de främsta och största i Europa och har också haft stor kulturell betydelse långt bortom sina gränser. Ett tecken på detta är att den i Sverige och Norden under många hundra år dominerande folkliga musik- och dansformen kallas polska.

Världens största judiska befolkning

Under många hundra år fanns det en stor judisk befolkning i Polen. Under medeltiden var landet en fristad för judar på flykt undan korsriddare. Den judiska minoriteten möttes med religiös och social tolerans av landets ledning som ofta var i konflikt med kyrkan kring judarnas ställning. På 1500-talet efter förföljelser i Spanien, Tyskland, Österrike Ungern och andra länder var kanske så många som 80 % av världens judar bosatta i Polen. Polen blev ett viktigt centrum för judisk kultur.

Bund demonstrerar 1917

Här utvecklades i slutet av 1800-talet sekulära idéer inom den judiska befolkningen, ett judiskt Arbetarförbund, Der Bund, som organiserade arbetare i Polen, Ryssland och Litauen och förespråkade jiddisch som gemensamt språk. Samtidigt växte den sionistiska rörelsen fram som ville att alla judar ska få en fristad och ett hemland, det som blev verklighet i och med bildandet av staten Israel. De förordade hebreiska som gemensamt språk.

Polen delades mellan grannländer flera gånger

Polen har gång efter annan besegrats i krig och flera gånger delats upp mellan erövrarna.

Polen under 1000 år

Efter att Polen delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike i slutet av 1700-talet växte antisemitismen. De flesta judar lydde under ryska lagar. Många deltog tillsammans med polacker i kampen för självständighet. Efter första världskriget återuppstod Polen och landet hade vid 2:a världskrigets utbrott världens största judiska befolkning, 3,5 miljoner judar eller 10 % av landets befolkning.

2:a världskriget börjar med anfall på Polen

2:a Världskriget startar när Tyskland invaderar Polen 1 september 1939

Med tanke på Polens historia av krig och delningar är det kanske ingen slump att 2:a världskriget inleddes med att Tyskland invaderade Polen 1939 och delade landet mellan sig och Sovjet Unionen. Hitlers angrepp av Polen utlöste västmakternas krigsförklaring mot Tyskland.

Att Hitler hatade judar och gjorde förföljelse av judar till en viktig del av nazismens ideologi är välkänt. Politiska och ekonomiska problem har många nationalistiska politiker valt att skylla på judar eller andra minoriteter. Men det är sällan som förföljelse av minoriteter lett till mord. Under 2:a världskriget bedrevs förföljelsen av judar, romer och andra som nazisterna såg ner på av ett  historiskt unikt industriellt organiserad mordmaskin. Den plats där flest judar mördades låg i Polen, koncentrations- och förintelselägret Auschwitz. I anslutning till lägret fanns flera arbetsläger där nazisterna utnyttjade fångar som slavarbetare. I huvudlägret fanns gaskammare och krematorier. När fångarna kom till lägret, oftast i tåg, tätt packade i boskapsvagnar skedde selektioner. SS-män valde ut vilka som skulle dödas omedelbart och vilka som fick bli slavarbetare. Man beräknar att av de mördade i Auschwitz var 1 miljon judar, 75000 polacker, 21000 romer, 15000 sovjetiska krigsfångar och 15000 fångar av andra nationaliteter.

De flesta judar som överlevde lämnade Polen

Det fanns judar som räddades av polacker, men många fler dog på grund av att de flesta polacker var antisemiter och tog inga risker för att skydda judar. Tre miljoner polska judar dog, 250 000 överlevde. De flesta återvände och möttes av misstänksamhet, motvilja och öppen fientlighet. Många hade vunnit på att judar försvann. Deras arbeten, bostäder och egendom hade tagits över av nya ägare och det var farligt att försöka återfå dem. Föreställningar med rötter i medeltiden, inte minst legenden om judiska ritualmord på kristna barn spreds och blandades nu med nya anklagelser om att kommunistiska funktionärer och säkerhetspolis var ”judiska”. Situationen urartade i naket våld och mördande, till exempel i så kallade tågaktioner då judar kastades ut från tåg i full fart med förmodligen hundratals dödsoffer som följd. Även upplopp och pogromer inträffade.

I Kielce hade nästan hela den judiska befolkningen mördats. Av 25.000 judar, en tredjedel av stadens befolkning, återvände efter kriget enbart några hundra. Flera bodde i den judiska kommitténs hus. Den 4 juli 1946 på förmiddagen anlände polis dit för att undersöka beskyllningar om att ett kristet barn hade hållits där som fånge i källaren tillsammans med flera andra kristna barn. Ryktet om anklagelserna hade spritt sig. Polisen kunde varken hitta någon källare eller några kristna barn, men det lugnade inte ner situationen. Bland folkmassan utanför huset hördes rop som ”Judarna mördar våra polska barn!”. Säkerhetspersonal började skjuta på judar inne i huset. Människor tvingades ut till mobben utanför där de slogs ihjäl. Även på andra håll i staden letades judar upp och mördades. Myndigheterna ingrep inte. Först mot eftermiddagen började nyanlända säkerhetsstyrkor stoppa våldet. Enligt officiella källor dödades 42 judar och två icke-judar. Bland dem fanns även barn och havande kvinnor. Sannolikt var dödsoffren fler. Efter pogromerna valde många judar att lämna landet. Ett år senare fanns det 100 000 judar kvar i Polen.

Kampanjmöte 1969. På flera plakat står det Sionister till Israel

Polen blev kommunistisk diktatur 1948 och en del av Östblocket, Sovjetunionens intressesfär. Försök till uppror ägde rum 1956 och också i mars 1968. Den kommunistiska regimen skylde studentupproret 1968 på sionister. Måna av de fåtalet judar som levde kvar i Polen valde eller tvingades att emigrera. Till Sverige kom 3500 polska judar mellan 1968 och 1970.

Debatt om ansvar

Idag pågår en diskussion mellan den Polska staten och omvärlden kring ansvaret för förföljelserna under 2:a världskriget och senare. Enligt den officiella polska historieskrivningen var polackerna enbart offer under 2:a världskriget och allt ont varit nazisternas fel. Under 1990-talet reviderades historien något – allt ont var nu både nazisternas och Sovjetkommunisternas fel. I Grannar av Jan T Gross, 2001, berättas hur judarna i byn Jedwabne mördades av sina polska grannar 1941. När boken kom startade den en ny debatt om polackernas ansvar. Diskussionen om ansvar fortsätter 2018 har en ny lag antagits i polen som hotar med upp till tre års fängelse, att ”i strid med fakta” hävda att den polska ”staten eller nationen” har medansvar för nazisternas brott. Lagen har tolkats som ett inslag i nationalistisk politik som vill mörklägga brott som begåtts av polacker.

kulturproduktion