Utdrag ur
SONJA & SEMMY STAHLHAMMER

SONJAS RESA

GENOM LIVET OCH DÖDSLÄGREN

I Sonjas Resa berättar Sonja och Semmy Stahlhammer hur hon överlevde 2:a världskriget och kom som flykting till Sverige 1945. Här följer utdrag ut boken redigerat av Lars Farago. Du kan beställa enstaka ex 100 kr plus moms (6%) och porto.
Beställning av minst 20 ex 50 kr/ex plus moms (6%) och porto.
Beställ böckerna från s.stahlhammer@gmail.com eller Vargkatten Produktion.

Detta manuskript bygger på mina dagböcker och minnes-anteckningar som länge legat i min bokhylla. Här berättar jag om min uppväxt och min familjs liv och öde i Polen före och under Förintelsen.

Det är nu sommar år 2020 och jag sitter i kaféet på Judiska Vårdhemmet i Stockholm. 75 år har passerat sedan bussen rullade in i Malmö, och det är 81 år sedan Hitlers arméer marscherade in i Polen.

Under åren som gått har jag aldrig slutat tänka på mina föräldrar, min lillebror Henius, min farmor, farfar, morfar, alla mina mostrar, fastrar, släktingar, vänner, städerna Gostynin, Zgierz och Lodz där vi hade bott, och på vår livsstil och kultur som sedan dess förintats och försvunnit. Hur började allt detta? Hur hamnade jag här?

Det var den 15 april 1945, dagen vi blev befriade. Jag var 22 år gammal och skulle fylla 23 den 11 juni 1945. Den 22 juni 1945 bars jag och andra utmärglade, sjuka flickor på bårar in i bussar och kördes från det tyska döds lägret, Bergen-Belsen, till Lübeck. Därifrån transporterades vi med båt via Danmark till Malmö dit vi anlände den 24 juni. Jag vägde 33 kilo, men två månader tidigare vid befrielsen vägde jag betydligt mindre.

Mina föräldrar gav mig namnen Zysa Mariem och Kohn var mitt efternamn när jag föddes. I Polen kallades jag Zosia och i Sverige kallas jag Sonja. Jag gifte mig 1952 och sedan dess är mitt namn Sonja Stahlhammer.

Barndom och skola
Vi hade en barnflicka, en niania, som hette Andzia och som var katolik. Andzia var rar och snäll och jag tyckte mycket om henne.

Vi hade ibland en extra hemhjälp, en ”tvätterska”, när vi gjorde stortvätt och en dag hade Andzia en pratstund med tvätterskan. Jag var drygt fem år gammal och stod i rummet bredvid och lyssnade. Plötsligt uppfattade jag att de varnade varandra, att de borde hålla ett öga på sina barn. Pesach, den judiska påsken, sade de, närmade sig och judarna var ute efter kristna barns blod för att baka in blodet i det osyrade påskbrödet. Med min intuitiva barnlogik gick jag in, avbröt samtalet och sade bestämt, ”To nieprawda!” (”Det är inte sant!”). Jag minns att de blev dödstysta, rädda att jag skulle berätta för min mor om det kusliga de hade sagt. Men de behövde inte vara oroliga. Jag ville inte göra mina föräldrar ledsna, så detta blev min första hemlighet. Men för första gången kände jag mig utanför. Samtidigt visste jag att det Andzia och tvätterskan sagt var en lögn och att mina föräldrar och mina närmaste tillhörde de ärliga och rättskaffens.

En dag kom Lusia och Jadzia ihop sig och plötsligt hörde jag Lusia säga till Jadzia ”Ty Zydówo!” (”Du judinna!”) på polska, ett nedlåtande och förolämpande skymford. Jag blev sårad och upprörd och reagerade med att säga till Lusia att jag inte längre ville dela bänk med henne och valde att sitta med Jadzia. Lusia försvarade sig med att hon inte hade menat mig. Men det var ju jag som var judinnan, Jadzia var katolik. Jag var fortfarande vän med och fortsatte att umgås med Lusia men fick som ett resultat av denna händelse en känsla av utanförskap.

Skollärarinnan valde Bela Froman, den mest ambitiösa eleven i klassen, till att hjälpa mig med inköp av mina nya skolböcker. Det visade sig att Bela trots att hon var bäst i klassen, inte ägde några egna skolböcker. Mina socialt inspirerade tankar och känslor utvecklades och jag delade mina böcker med henne genom att skriva båda våra namn på varje boketikett. Jag tyckte om Bela, tog initiativet och föreslog att vi skulle göra våra hemläxor tillsammans. Hon tackade ja och vi hjälptes åt med skolarbetet ett bra tag framöver. Det blev min första bekantskap med en stolt och plikttrogen familj som samtidigt var riktigt fattig.

Tonår
Mina nya bästisar hette Blimcia Sieradzki och Belunia. Jag gjorde läxor även med dem och nu var vi ett större gäng på sex flickor som hade kul tillsammans. När det var dags för

gymnasiet fortsatte tre av oss på ett privat gymnasium i Lodz och tre på ett statligt handelsgymnasium i Zgierz.

Bela hade inte råd att fortsätta på gymnasiet, men hon lyckades få en kontorsutbildning och anställdes på ett kontor som bokhållare.

Vi kände oss glada och upprymda för småsaker, vi var frigjorda och kunde ofta dansa och sjunga spontant. Vi dansade med glädje… Vi sjöng hängivet…

Somrarna tillbringade vi och våra närmaste vänner på landet i Rosanow. Tragiskt nog mördades alla förutom min skolkamrat Ewa Blank och jag. F

Vid ett tillfälle fick en av våra flickor besök av en lite äldre vännina som hette Ewa Sierakowska. Hon observerade oss och sade nedlåtande ”Om ni vill kyssa en kille varför inte göra det ändå”. Vi tyckte att hon var tuff och imponerande

Antisemitism
Judehat (antisemitism) var inget okänt fenomen i Polen, och Hitlers besatthet av judar fann där en grogrund. Endecy började på ett mycket rått sätt att förfölja oss och trakassera oss psykologiskt och handgripligt. Det hade börjat redan 1937 och eskalerade gradvis till något fruktansvärt. ”Köp inte av judar” blev snart ”Död åt judarna”.

Den 7 september 1939, en vecka innan Rosh HaShana, ockuperade tyskarna vår stad Zgierz. 20 dagar senare, den 27 september 1939, kapitulerade Warszawa. Jag var då 17 år gammal och min lillebros Henius var 11. Sadistiska judeförföljelser eskalerade nästan omedelbart.

Gettot i Lodz
De judar som transporterades till Lodz-gettot från Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike gick på sätt och vis ett ännu värre öde tillmötes. De kom till gettot med persontåg med ganska mycket bagage och med en förhoppning om att de skulle kunna försörja sig genom arbete. Fram till sin ankomst hade de haft det relativt bra. Välklädda och relativt välmående kom de till ett vidrigt, svältande getto. Den snabba omställningen blev ödesdiger för dem. Dödligheten bland dessa nyanlända var stor och självmord förekom ofta.

Lodz-gettot bestod av tre delar sammankopplade med träbroar. Under broarna sträckte sig ”pseudo-ariska” gator, varav en hette Zgierzka. Där promenerade och levde människor under helt andra förhållanden och med jämna mellanrum kunde vi se spårvagnar och militärkolonner passera under broarna. En av dessa broar gick jag över varje dag på väg till mitt arbete. Övergången var farlig. Då och då roade sig tyska soldater med att skjuta mot människor som gick över bron.

Sjukdomar
Kort därefter kom jag hem och mådde dåligt och berättade det för min sängliggande pappa, svårt märkt av svält. Pappa sade kort ”När min dotter beklagar sig så måste hon vara mycket sjuk”. Vår febertermometer visade att jag hade över 40 graders feber. En läkare tillkallades, undersökte fläckarna på min mage och diagnostiserade fläcktyfus. Han rekommenderade mig att söka vård på Epidemisjukhuset. Enligt honom skulle jag inte överleva om jag stannade i detta kalla mörka rum. Pappa och jag låg i var sin säng. När ambulansen kom för att hämta mig var jag ensam med honom. Min lillebror och mamma arbetade. Jag såg framför mig min arbetskamrat Lipszyc, bortförd från just samma Epidemisjukhus till avrättning och bad pappa att få stanna hemma. Pappa upprepade läkarens ord, att på sjukhuset får jag bättre vård. Hans sista ord var ”Mitt barn, du kommer att överleva men det kommer inte jag att göra”.

Hem kom en mycket mager och svag tonåring. Jag var mycket försvagad, orkade knappt stå och lade mig genast i sängen. Pappa som tidigare legat i sängen bredvid låg inte kvar där. Mamma sade att pappa tagits in på sjukhus och jag trodde henne. I likhet med alla unga tyfussjuka fick jag en extra matranson för att vi skulle kunna återhämta oss. Jag ville inte röra den, den skulle min pappa få, han behövde den mer än jag tyckte jag. Mamma började gråta och sade ”Mitt barn, låt mig glädjas över att Du nu är hemma, det var så tomt utan Dig”. Tanken slog mig att pappa inte levde längre.

Pappas sista ord innan jag fördes till ambulansen blev hans avskedsord till mig, och de besannades. Han dog och jag överlevde. Denna svårartade tyfus skulle jag troligen ej överlevt om jag stannat hemma. Jag har under åren ofta tänkt på och tänker ännu på pappas avskedsord. Orden gav mig kraft och jag är övertygad om att de bidrog till att jag överlevde kriget, gettot och dödslägren.

Vi klarade oss levande fram till mars 1943. Jag återhämtade mig skapligt med tanke på omständigheterna, och kunde återigen arbeta och stå i köer. Min lillebror fortsatte att jobba på den tidigare nämnda textilfabriken, den så kallade ”barnresorten”.

Henius – en hjälte
När jag talade om min bror Henius på min arbetsplats, och kallade honom ”lillebror”, tittade min arbetskamrat Pola, på mig och sade med allvar i rösten ”Betrakta inte din lillebror som ett barn, din bror är en hjälte”. Först då gick det upp för mig hur stort ansvar han axlat under den tid jag vårdades på sjukhuset. Trots den mörka tiden vi levde i kunde min arbetskamrat inte undgå att upptäcka och notera att min lillebror inte längre var ett barn. Henius hade snabbt blivit vuxen, en ansvarig ung man och därmed en tyst hjälte som hade hjälpt sin dödssjuke far, hjälpte sin sjuka mor och skötte om hemmet. Jag tog mig samman och vi hjälptes åt.

Deportation
Natten innan razzian plågades jag av en mardröm. Jag drömde att poliser kom mitt i natten för att hämta mig. Min mamma var redan märkt av svält och jag tiggde och bad dem att låta mig stanna hemma.

För egen del kunde jag gärna lämna gettot, för jag kunde inte föreställa mig att det kunde vara värre någon annanstans än det var här. Men jag fortsatte enträget att förklara för dem att min mor inte skulle klara sig utan mig. De drog iväg mig. Jag släpades genom en tom mörk gata som inte ville ta slut. Tanken på att min sjuka mor skulle lämnas ensam kvar var outhärdlig. Jag försökte slå mig fri men misslyckades.

När jag vaknade på morgonen kände jag klåda över halva kroppen med utslag som följde. Karola och även andra uppmuntrade mig att klia mig mycket, de trodde att irriterad hud kunde vara till min fördel. Troligen hade de rätt. Jag skickades på en extra läkarundersökning och skickades sedan hem. Sjukdomen kallades Polpasiec, senare fick jag höra att det var någon form av bältros. Jag hade tur som skickades hem eftersom ingen mig veterligen, som skickades iväg med denna transport överlevde. Det var kväll och mörkt när jag kom hem. Min mors och brors glädje var obeskrivlig.

Efter en lång tågresa i den överfyllda boskapsvagnen anlände vi till något som snart visade sig vara Auschwitz-Birkenau, en för oss helt okänd plats.

Min lillebror verkade ha förstått, men jag förstod ännu inte, eller ville inte förstå, att vi hade anlänt till en tysk industrialiserad dödsfabrik.

Jag vet inte hur länge jag var i Auschwitz-Birkenau. Tiden existerade inte där. Det kan ha varit tre dagar eller betydligt längre. Jag minns bara att det var en relativt kort tid.

Vi föstes åter in i boskapsvagnar, i ovisshet om vår destination.

Mühlhausen blev vår räddning. Vi började arbeta i en ammunitionsfabrik som låg i en tät, snårig skog. Tyskarna hade lidit ytterligare nederlag och var i desperat behov av ammunition. De behövde slavarbetare, kunde inte undvara vår arbetsinsats och senarelade därför dödandet av just oss.

Smaken av en lök
En dag kom en vänlig engelsk soldat in i vår barack, stod i dörren, räckte fram handen och sa ”Vem vill byta bröd mot en lök?” Jag kunde inte resa mig, men Anita som låg på madrassen bredvid mig tog mitt bröd och gick fram till soldaten, bytte och sade ”Titta Zosia, en lök. Du har inte ätit på tre dagar. Zosia, du måste äta”. Alla i rummet trodde att jag skulle dö. Men tanken på smaken av en lök fick mig att vakna till och jag åt. Från denna stund kunde jag tillsammans med lök få ner lite bröd. Denna gång mötte jag ödet i form av en lök.

Malmö, Sverige
24 juni 1945. 30 mil från Lübeck.
Vi anlände till Malmö i gryningen, till ett drömland som av olika anledningar förskonats från andra världskriget. Staden sov. Genom bussfönstret kunde jag se byggnader och fönster med nerdragna rullgardiner, likadana gardiner som vi hade haft hemma i Polen. En känsla av outsäglig smärta kom över mig. Bakom dessa rullgardiner bodde människor som levde i värme och trygghet. Tänk om mina föräldrar, min lillebror eller mina närmaste kunde ha tillhört detta svenska, utvalda folk.

Det känns bra att mina minnen är bevarade i skrift och jag hoppas att de kan vara till nytta för min familj, mina vänner och andra. Kanske kan mitt vittnesmål minska förekomsten av folkmord i världen. Om inte, kanske det kan bidra till att öppna människors ögon och sinnen.