Mkyabela Sabuni flykting från Kongo

Bakgrund om Kongo Kinshasa

 

Mkyabela Sabuni var 19 år gammal när han tvingades fly från Kongo som följd av en rad dramatiska händelser. Han kom till Sverige som flykting 1981 med hjälp av FN. Han är pappa till streetdansartisten Maele Reeflex Sabuni som föddes i Sverige 1992. Varför behövde Mkyabela fly? Vad hade hänt om han tvingats stanna kvar i Kongo eller dess grannland?

Mkyabela bodde i Östra Konga nära gränsen till Burundi. Den närmaste platsen för högre studier fanns i grannlandet i staden Bujumbura. Under studietiden engagerades sig Mkyabela för demokrati i Kongo. Han blev medlem i en ungdomsrörelse kopplad till partiet MWAKO som betyder väckelse på Swahili.

– Jag värvade ungdomar till att skriva och dela ut tidningar som kritiserade Mobuturegeringen. Snart började polisen söka efter oss och en dag blev en av mina kamrater arresterad. Han hade på sig ett brev skrivet till en som kallades Sandinist och befann sig i Tanzania. Polisen tvingade min kamrat att avslöja att han skulle smuggla ut brevet från Kongo till till mig i Burundi. Jag skulle se till att brevet kom till Tanzania.

– Min skola låg intill Kongos ambassad. Det var en bra skola, tror den fortfarande finns kvar. Jag var sen. På vägen till skolan gick jag till marknaden. Dit kom bilar från gränsområdet och det var där man kunde höra nyheter från Kongo. Vi visste att det skulle spridas flygblad. Jag ville veta hur det lyckats. Och jag fick höra rykten att det spridits flygblad från ett flygplan. Jag förstod att flygbladen kommit ut, fast jag visste att de spreds av politiska aktivister och inte från flygplan.

– Lektionen hade börjat när jag kom till skolan, mina kamrater var inne i klassen. Läraren sa till mig: Du är kallad till ambassaden. Jag förstod på en gång vad det kunde vara frågan. I mina böcker hade jag bilder av Lumumba tryckta i Sverige. Det hade varit självmord för mig om de upptäcktes. Jag lyckades kasta dem på väg till ambassaden. När jag kom in väntade ambassadören och en man på mig. Mobuturegeringen hade skickat kommandosoldater till Burundi som tvingade mig att följa med till Kongo. Det var en regelrätt kidnappning.

– När vi passerat gränsen togs jag in på ett kontor. Där fanns redan några av mina kamrater. Jag försökt få dem att säga att de inte kände mig. Inne på kontoret fick jag frågor om brevet och om tidningarna som delats ut. Jag sa under förhören att Simba är en släkting till mig. De antog att jag visste mer än vad jag sagt. Mina kamrater blev slagna men det slapp jag. Jag blev arresterad och förhörd flera gånger. Jag låstes in i en liten cell med mer än 10 fångar på 12 m2. Det fanns ingen toalett vi fick uträtta alla behov i cellen. Här blev jag kvar i nästan två veckor. Så tog de mig till en bil och när jag släpptes var jag hos burundiska regeringen.

– Då visste jag inte att kidnappningen blivit en internationell skandal för Kongo. Både UNHCR, FN:s flyktingkommissariat och regeringen i Burundi protesterade. Burundi utvisade Kongos ambassadör från landet. Allt detta engagemang hjälpte. Jag blev räddad. Skandalen blev så pass pinsam för regeringen i Kongo, att jag släpptes. Åter i Burundi kallades jag till förhör hos polisen och även till UNHCR.

När Mkyabela kom tillbaka till Burundi fick han rådet att ta sig därifrån så snabbt som möjligt.

– FN:s representanter sa att de inte kunde skydda mig så länge jag stannade där. Jag fick snabbt hjälp att komma som kvotflykting till Sverige. Jag anlände hit 1981. Här fanns redan min bror och oppositionspolitikern Charles Simba som jag beundrade.

– Jag har haft tur som kom till Sverige. Utvecklingen i Kongo har präglats av krig och inbördeskrig. Landet har drabbats av den största humanitära katastrofen efter andra världskriget. Det kan vara så många som 12 miljoner människor som dött på grund krigen. Många företag tjänar på detta. De får råvaror praktiskt taget gratis. Idag är det kaos. Många försöker fly. Det finns en ständig ström av flyktingar till grannländerna. Men allmänheten i Sverige har väldigt lite information om allt som hänt och händer i Kongo.

När Mkyabela Sabuni kom till Sverige fick han först bo på en flyktingförläggning i Flen.

– Språkundervisningen var mycket bättre organiserad på den tiden. Vi fick lära oss svenska direkt. Förläggningen var utrustad med tekniska hjälpmedel för att underlätta språkstudierna.

Från Flen flyttade han till Stockholm där han hade både släktingar och sin politiska förebild Charles Simba. Här fick Mkyabela möjlighet att fortsätta sina universitetsstudier. Han läste kulturgeografi och samhällsplanering.

– Att det kommer flyktingar hit borde ses som en tillgång för Sverige. Flyktingar som lär sig språket snabbt kan bidra till samhällsekonomin. Vuxna som får ett arbete fort är en vinst för hela samhället. Det talas det sällan om.

– I Stockholm blev jag snabbt involverad i föreningslivet. Jag blev sekreterare i Kongo-Zaire kommittén och engagerade mig också i andra föreningar. Det fria föreningslivet är en stor tillgång för Sverige och också för oss som kommer hit utifrån. Det skapar en grund för demokrati. I Sverige får man engagera sig och bilda föreningar utan att bli arresterad. 1990 var jag med och bildade Afrosvenskarnas riksförbund och blev snart dess ordförande. Vår förening blev den främsta rösten för svenskar med bakgrund i Afrika. Vi gav råd till myndigheter och politiker och kämpade mot rasism. Det gör föreningen fortfarande.

– När jag kom till Sverige var det inte lätt att vara svart här. Vi omgavs av fördomar och möttes med rädsla eftersom vi förknippades med HIV-Aids epidemin. Många svarta blev utpekade. Vi såg blickarna och märkte att folk inte satte sig bredvid oss i T-banan.

Afrosvenskarna har fått kämpa mycket för att förändra rasismen i samhället och i människors attityder. För Mkyabela Sabuni var det naturligt att fortsätta sitt engagemang som afrosvensk i Centrum mot rasism från det att organisationens bildades efter Sveriges medverkan i Världskonferensen mot rasism i Sydafrika 2001.

– Under ett antal år fick vi omfattande stöd för att bekämpa all slags rasism. Vi riktade oss främst till organisationslivet – fackföreningar, partier, församlingar och andra organisationer. Det här arbetet har bidragit till att förändra Sverige. Men medan vardagsrasismen minskar och är på väg att försvinna, så ökar den formella öppna rasismen som uttrycks av politiska partier och högerextrema organisationer. De senaste åren har rasismen blivit allt mera synligt. Den strukturella rasismen lever.

Arbetet i Afrosvenskarna har också handlat om att stärka barns identitet.

– Många barn vet inte var de hör hemma. Det är viktigt att de får vara stolta över sin och föräldrarnas bakgrund. Barn behöver känna det positiva i att tillhöra flera samhällen. Språket kommer först. Jag är född i Uvira och mina föräldrar har sina rötter i Fizi Ubembe. Jag har två modersmål ebembe och swahili. Här i Sverige har vi pratat swahili hemma. Maele är född i Sverige. När barnen var små och skulle sova läste jag svenska sagoböcker på swahili och avslutade ofta med en sång. När vi myntade begreppet afrosvensk var det för att underlätta för våra barn att vara stolta över sin bakgrund. Vi ville väcka deras intresse för afrikanska kultur samtidigt som de också skulle kunna vara stolta svenskar. Idag har begreppet slagit igenom och är accepterat av alla. Jag hoppas att jag gett mina barn stolthet över deras bakgrund och att de vet att demokrati inte är en självklarhet. Vill vi ha förändring och rättvisa i samhället måste vi kämpa för det.

Lars Farago (december 2018)

 

kulturproduktion